elinwo.blogg.se

 Jag hade precis varit i Frankrike tillsammans med Yassin och Molly i två veckor. Det var sommaren 2011 och benen var bruna. Jag var ute på Zinkensdamms IP med ett gäng från Mariaskolan. Linn, Fanny och så var det några av killarna från 9C. Anton, Gabbe, Viggo, Joel och Isidor. Kommer ihåg hur vi tjejer flamsade runt och kutade fram och tillbaka. Dom där killarna var inga jag kände, jag visste bara vilka dom var. Jag hade ju ändå gått i samma skola som de flesta av dom sedan sexårs. Någon av dom hade med sig en boll och dom spelade lite fotboll vid sidan av.

Plötsligt fick jag den stenhårda bollen rakt på näsan från ingenstans. AJ SOM FAN. Det var den där Isidor som hade skjutit den. ”Sorry!”. ”Haha, det är lugnt”. Vågade inte fortsätta snacka. Prata med killarna i parallellklassen var inget som hörde till vanligheterna. Blev ju skitnervös. Jag var nervös och lite pirrig redan innan denna lilla incident. Pirrig i magen över det faktum att det var sommar på söder. Får den känslan varje sommar. Och så var det ju dom där killarna.

Skolan började och dagarna blev mörkare. Linn blev närmare vän med Viggo i 9C. Viggo kände ju Isidor, så honom lärde hon också känna. Jag som har känt Linn i nästan hela mitt liv och som jag gick i samma klass som då, började hänga på när de tre skulle träffas. Vi drack te i mitt kök och snacka om onödiga saker. Vi hade filmkväll hos Viggo i hans stora vita soffa. Var lika nervös varje gång vi fyra skulle träffas. Jag stog i hundra år och försökte välja kläder. Fram och tillbaka till spegeln. Är håret smutsigt? Fan i helvete, då fick det bli upp-och-ner-hår-dusch i badkaret på 5 minuter.

Sedan var det ju fredagskvällarna på MUK också. Där hängde vi en del under denna tiden. Vad gjorde vi där egentligen? Ingenting vettigt. Jag och Linn spelade TV-spel ibland, vi tjejer satte på musik och dansade, vi snackade. Och så var det ju dom där killarna som var där också. Viggo och Isidor och deras klasskompisar brukade komma dit. Jag hade alltid full koll vart de höll hus. Så fort jag såg någon komma runt hörnet vid biljardborden så tittade jag dit lite diskret bara för att se vem de var. Jag hade alltid koll på i vilket rum Isidor befann sig i och när han kom i närheten så låtsades jag som att jag inte såg honom. Och när jag visste att han såg mig så försökte jag se så glad och rolig och snäll ut som möjligt, fast det var någon annan jag pratade med. Jag ville att han skulle se mig som en bra person. Kanske lite ”cool” också (vadfan elin, erkänn bara).

Hela grejen med att jag hade blivit ganska nära vän med Viggo och Isidor var en ovanlig situation för mig. Jag hade aldrig haft killkompisar. Hos tjejkompisarna i klassen var där jag kände mig hemma. Men jag gillade spänningen som jag kände då jag och Linn träffade Viggo och Isidor. Jag hade till och med fått Viggo och Isidors nummer. Hade till och med smsat med båda av dom.

När snön kom till Södermalm så började jag och Isidor chatta på facebook. Det var så roligt. Vi snackade om allt och ingenting och vi hade samma humor. Det här fortsatte i flera veckor. När jag såg glimten av 9C i korridorerna så fick jag seriöst hjärtattack. Tänk om Isidor var där? Ville inte att det skulle bli stelt när vi pratade i verkligheten. Tänk om vi bara kunde prata med varandra på facebook och inte när vi verkligen sågs? När vi gick förbi varandra stannade jag till och kramade både Viggo och Isidor. ”Heej! Hur är läget? Åh, va bra. Men vi ses!”. Sen var det inte mer med det. Var så jävla nervös varje gång.

En fredagskväll var jag med Linn. Jag hade chattat med Isidor innan och vi snackade om att kanske gå ut på en promenad. Jag fick lite småpanik och behövde min vän vid min sida. Jag ringde Linn och hon kom till mig. Vi låg i min systers säng med datorn och pratade lite. Jag minns hur jag sa att jag aldrig skulle våga gå på promenad med Isidor. ”Det kommer säkert bli jättestelt och så kommer vi aldrig vilja träffa varandra igen. Vi kommer säkert inte komma på något att prata om. Vi kommer säkert gå i typ 5 minuter och sen kommer vi dra hem igen. Är det värt det? Ska jag? Åh herregud Linn!!”. Det låter så överdrivet men jag var sådär överdrivet nervös. Jag, Elin. Skulle jag gå på en promenad med en kille. Själv??? En kvart senare gick jag men skakiga ben ner mot Konsum där jag skulle möta Isidor. FYFAN. Ska jag vända om? Ska jag smsa och säga att jag inte kan ikväll? Men jag hade inte mage till att skriva något sådant. Dessutom så var det redan för sent för precis då såg jag honom gå där en bit framför mig. Oh shit.

Men vet ni vad. Den där promenaden var så mysig. Jag var livrädd att stämningen skulle vara jobbig. Vi hade ju aldrig riktigt umgåtts själva under särskilt lång tid innan. Men vi babblade på båda två non stop i över en timma tror jag. Det var så kul. Vi plaskade runt på ett mörkt Södermalm.

När vi sedan hade sagt hejdå och jag hade kommit upp till mig igen så fick jag panik. Framför spegeln i hallen stog jag och tänkte ”Okej. Nu ger jag fan upp”. Det hade snöat så mycket så min mascara hade runnit och lagt sig under ögonen och inte nog med det. Mitt bebishår som alltid har en tendens att streta år all världens håll som alltid när jag har det i hästsvans hade lagt sig helt slickat över öronen och kinderna. Har jag sett ut såhär hela kvällen, tänkte jag.

Promenader gick vi på flera gånger efter den här kvällen. Varje gång jag kom hem efter en promenad stog jag i badrummet och hoppade upp och ner av smärta i mina fötter. Korkad som jag var gick jag i converse mitt i vintern och när Isidor hade följt mig till min port och vi skulle säga hejdå så tog det alltid en timma extra. Jag sa till mina päron att jag skulle komma klockan 9 men jag kom alltid klockan 10. Vet inte hur det gick till men jag och Isidor pratade så mycket och kom aldrig till själva ”hejdå”-delen. När vi väl gjorde det så kramades vi långa kramar. Promenad efter promenad. Kramarna blev längre och längre för varje gång och jag längtade så efter att få trycka in ansiktet vid hans hals. Jag märkte hur jag efter varje promenad som vi gick ville komma närmare. Det var inte vanliga kramar som kompisar ger varandra. Jag tror vi båda märkte hur vi ville vara nära varandra och jag kände hur hans armar omfamnade mig hårt. Gudars vad jag älskade den känslan. Att någon höll i mig stadigt i en kram och hans ansikte som nuddade min hals. Jag började känna igen hans lukt och när jag låg i min säng och lyssnade på dramatiska låtar om kvällarna så längtade jag efter att få känna den lukten igen.

Nu när jag ändå har berättat såhär mycket så måste jag ju nästan berätta om vår första kyss. Det var i mitt trapphus. Isidor hade varit hemma hos mig och vi hade suttit i min säng och spelat något landskapsspel på min mobil. När han skulle gå hem så sa han till mig att jag skulle följa honom ner till porten. Han var allvarlig i rösten och jag blev lite skraj. Vad skulle han säga nu? När vi kom ner till porten så började vi säga hejdå och vi kramades. Det var nog den längsta kramen vi hade kramats. När vi båda började släppa taget en aning så kände jag hur Isidor höll kvar mig nära, men ändå så att vi kunde titta på varandra. Våra näsor nuddade varandra och jag kände hur vi bådade skakade som asplöv. Jag kan inte minnas någon gång jag har varit mer nervös! Jag tittade neråt och ville krama honom men då sa han ”ge mig en puss nu för fan”. Hahaha det här är så himla roligt och jag kommer aldrig glömma det. Han sa det inte på ett elakt sätt utan mer ”kom igen, nu jag kan inte vänta längre!”. Och sen hände det.

Nu har det gått ungefär 1 år och 8 månader sedan vi blev tillsammans och jag älskar Isidor så obegripligt mycket. Jag vet inte varför jag skrev ner allt det här, och jag vet att det blev väldigt långt. Men jag ville bara berätta.